Herr och fru B

En berättelse om mina föräldrar

Hon såg sig om i den lilla lägenheten. Betraktade förundrat allt. Den rostfria diskbänken men rinnande kallt och varmt vatten, kylskåpet,den elektriska spisen med bakugn, elementet som var kopplat till centralvärmen, den lilla toaletten. Badkar fanns inte i lägenheten men det fanns ett gemensamt bad i källaren. Sedan vände sig min mor mot pappa och sa. ”Är det vårt allt det här ?” Ja.. svarade pappa. Allt som du ser här, det är vårt nu. Då grät mamma glädjetårar. En sådan lyx hade hon inte ens kunnat drömma om. I våra dagars hade nog bostaden betraktats som ganska primitiv. Men för mamma var det lyx.

Det var så det började, mina föräldrars liv i det nya landet. Mer än 100 mil från sina gamla hemtrakter. Nytt land och nytt språk. Även för min syster, som då var tre år, var allt nytt. När hon hade varit ute och lekt en stund, kom hon in till mamma och sa ”Mamma … barnen pratar så konstigt här ” men hon lärde sig snabbt det nya språket. Så som barn gör i den åldern. Mina föräldrars lärde sig dock aldrig svenskan ordentligt. Visst förstod dom allt som sas, och visst kunde dom göra sig förstådda. Men deras grammatik var förfärlig. Något som man skämdes för ibland i tonåren. Jag sa ofta till min mamma. Du kan inte tänka på tyska och prata svenska. Du måste lära dig att tänka på svenska. Men de lärde hon sig aldrig. Inte pappa heller. Men som sagt nu stod dom där med sin lilla dotter, i det ny landet efter en lång resa. Men vägen dit hade varit lång på många sätt.

Mamma kom från den ganska lilla ön Norderney. Den näst största ön av de ostfrisiska öarna. En ögrupp i Nordsjön. Där även min syster är född. Pappa kom från den nordtyska staden Wilhelmshafen. Det var nog i Wilhelmshafen som mina föräldrars träffades. Pappa spelade fiol i ett litet band, ett litet kapell. Mamma tyckte visst att den där fiolspelande ynglingen såg väldigt trevlig ut. Och så småningom uppstod väl tycke mellan dom.

Men snar sattes romansen på prov när andra världskriget kom emellan. Men dom höll ihop trots brinnande krig, och 1944 gifte dom sig. Som alla par som gifte sig under nazisternas tid, så fick dom den obligatoriska bröllopsgåvan. Adolf Hitlers ”Mein Kampf”

En bok som jag fortfarande har bland mina ägor. Har försök att läsa den, men de är inte lätt. Dels är den tryckt med en gammal gotisk stil, som jag har lite svårt för att tolka. Sedan blir man lite illa till mods av att läsa detta historiska alster med historiens facit. Mina föräldrar har säkerligen inte ens öppnat den. Den är fortfarande i samma skick som ny. Min pappa blev såklart inkallad som soldat i kriget. Efter grundutbildning fick pappa välja mellan infanteriet eller fallskärms truppen. Infanteriet, då hade pappa säkerligen hamnat vid ryska fronten. Det ville pappa såklart inte. Återstod alltså fallskärms truppen. Detta krävde att man skrev på att man var införstådd med att hoppa ur ett plan utan föregående utbildning. Pappas kamrater menade att detta var rena självmordet. De var att skriva på sin egen dödsdom. Men pappa menade att inga plan flyger längre. Dom har helt enkelt ingen soppa kvar. Och pappa fick rätt. Dom åkte visserligen förbi flygskolan, men mycket riktigt stod alla plan kvar på marken. Otankade. Således hamnade pappa hos fallskärms truppen. Stationerad i Italien av alla ställen. Var i Italien vet jag inte, men troligen någonstans i norr. Som sagt någon fallskärmshoppning blev de aldrig. Så vad skulle dom sysselsätta pappa med istället ? De visade sig att pappa hade förmågan att ordna och organisera saker. Så han landade som kompaniskrivare. Vid ett tillfälle var hans uppgift att ordna fram skrivmateriel. Han fick reda på att det fanns på ett annat kompani en bit bort. Ok, men hur skulle han transportera godset? Bil var uteslutet, då det som sagt var brist på bränsle och bensin. De som stod till buds var en mulåsna och en kärra. De fick duga. Pappa spände mulåsnan framför kärran och så bar de av. Så långt gick de bra och han fick tag på dom varorna som behövdes. Varorna lastades upp på kärran och så bar de av tillbaka till kompaniet igen. Men returresan gick inte lika bra. Plötsligt kom ett flyganfall. Tror inte att pappa blev beskjuten, men ett plan kom på låg höjd och den stackars mulåsnan fick panik och skenade iväg. Pappa lyckades hoppa av kärran oskadd, men mulåsnan och kärran med last såg han aldrig mer.

De är inte mycket som pappa har berättat om sin tid i Italien. Men en dag så verkade kriget närma sig sitt slut. Pappa och hans kamrater bestämde sig för att de nu var dags att ge sig av hem. Så de gav sig iväg på de enda sätt som var möjligt, nämligen till fots. Men kriget var dock inte riktigt slut än. Vid ett tillfälle hamnade dom i ett bakhåll och blev beskjutna av partisaner. Dom lyckades ta skydd och partisanerna gav sig iväg. Efter de frågade deras gruppledare om någon var träffad eller skadad. Nej, som tur kom alla helskinnade undan. Plötsligt såg gruppledare ned i sin bröstficka där han hade en tjock anteckningsbok. Han tog upp den och såg att mitt i den satt det en kula. Säkerligen en ricochet. Hade det varit ett direktträff hade det slutat illa. Så allt gick bra den gången men riktigt nära var det.

Dom fortsatte sin långa marsch, men när dom närmade sig alperna tog det stopp. Där stod ett gäng brittiska soldater och spärrade deras väg. Dom frågade var dom var på väg. Hem, svarade dom. Hem till Tyskland. Kriget är ju slut. Nej de går inte. Ni får vända om. Men de fanns inget att vända till så de slutade med att dom blev tillfångatagna. Så nu hade dom blivit krigsfångar. Vad skulle hända nu. Dom ville ju hem. Men de blev de som sagt inget av. Det skulle ta ett bra tag innan pappa fick se sina hemtrakter och mamma igen. Det blev istället så att pappa och hans kamrater blev satta på en båt som transporterade dom till Nordafrika. Närmare bestämt till El-Alamein. Under tiden hade mamma ingen aning om var pappa hade blivit av. Hon visste att han var i Italien men inte mer. Hon visste inte om han var kvar där eller om han var vid liv. Hon visste ingenting. I mer än nio månade gick hon i ovisshet. Sen fick hon äntligen ett livstecken. Ett lite brev eller snarare ett kort, skickat via röda korset. Där stod. Jag befinner mig i krigsfångeläger i El-Alamein. Jag är oskadd och mår bra.

Detta kort finns fortfarande kvar. Min syster har den i sina ägor.

Foto av kortet som mamma fick.

Nu visste mamma äntligen vad som hänt pappa. Han var i fångenskap men han mådde bra. De skulle dröja ytterligare drygt två år innan mamma och pappa fick träffas igen. Pappa försökte att göra de bästa av situationen.

Till en början var det engelsmännen som styrde över lägret. Engelsmännen hatade tyskarna och var fulla av hämndbegär. Något som pappa och han kamrater fick känna av. Dom utsattes för en hel del trakasserier. Senare tog amerikanarna över kommandot och då blev de genast bättre. Amerikanarna hade inte samma hämndbegär. Dom hade inte blivit utsatta för samma hänsynslösa bombningar som britterna.

Tiden i lägret gick förmodligen långsamt. Men pappa hade trots allt lite tur i oturen. Han fick jobb som biograf maskinist. Nja.. någon biograf fanns inte till förfogande utan det rörde sig om utomhusbio. Två stycken biograf maskiner var inrymda i en buss. Bussen körde runt i olika läger. De fanns flera läger utspridda. Hur många vet jag inte, men de var nog några stycken. De här med att vara biografmaskinist skulle pappa senare försöka att göra till sitt yrke. Men till det kommer jag senare. Så hade pappa något att syssla med och tiden gick. En dag fick pappa reda på att i lägret fanns personer som hade tillhört officerare av lägre grad. Han visste att hans svåger kunde vara en av dem. Han gick till kommendant kontoret och frågade om det möjligen fanns en Wolfram Matschoss i lägret. Varför undrar du de ? Han är min svåger. Vänta ska jag se... Jo... de finns de.

Skulle jag möjligen kunna få träffa honom ? Jo.. ok.. följ med här då. Dom gick bort dit han befann sig. Vänta här utanför så ska jag hämta honom. Du kan inte följa med in. Han gick in. Finns det någon Wolfram Matschoss här ? Jo.. De är jag. Följ med ! Du har besök. Och plötsligt stod dom båda öga mot öga. Och vad i all sin dar gör du här ? Jag tänkte precis fråga dig det samma sa pappa. Å så gick åren och det blev 1948. De var dags för Wolfram (Onkel Wolf) att få lov att åka hem. Hem till sin kära hustru. Min moster, Tante Hanni. Som bodde på samma ö som mamma.

Det blev såklart ett kärt återseende. Men mamma saknade såklart fortfarande pappa. De lär nog dröja ett bra tag till tyvärr innan Hans (min pappa) kommer hem igen. Men så lång tid tog det inte. Två veckor senare var även pappa hemma igen. Kriget var nu äntligen över för pappa och han fick se sin kära hustru igen. Dom hade trots allt överlevt dom svåra krigsåren. Sämre gick det för pappas bor Herbert. Han omkom vid en flygolycka i Frankrike. Piloten kom in för högt eller för fort. Vet inte riktigt. Men piloten försökte avbryta landningen men misslyckades. Ena vingen slog i en landningsfyr och kraschade. Den ende som överlevde var akterskytten. Och det var inte pappas bror. Han var navigatör. En väldigt tragisk händelse. Men han var den enda av mina närmaste släktingar som inte överlevde kriget. Jag sa en gång till min pappa. Du klarade dig ganska bra i kriget ? Nej, sa pappa, jag klarade mig förbannat bra. Pappa gjorde en bekantskap med en person en gång som frågade pappa vilken årgång han var. 1915 svarade pappa. Och du lever än !? Ja så var det tyvärr. De var inte många ur pappas generation som överlevde kriget. De var inte alla som hade det så bra heller. Hade en morbror som hamnade i Ryssland. Han var en av dom få som kom levande därifrån. Visserligen vid någorlunda god fysisk hälsa. Men stora sår i själen. Det tog honom mer än 40 år innan han kunde berätta vad han hade upplevt. Men som sagt pappa kom helskinnad igenom kriget. Både fysiskt och psykiskt. Och nu så var pappa äntligen hemma igen. Men nu började en svår och jobbig tid för mamma och pappa. De gällde för pappa att hitta ett jobb, och de var inte det lättaste. Ön som mamma och pappa bodde på var en typisk kurort, en turist ö. Jobbmöjligheterna var inte många. På sommaren fanns det vissa säsongsbetonade jobb. Men under resten av året var det värre. Pappa fick ett tillfälligt beredskaps jobb med att bygga vågbrytare längs med stranden. Mamma lyckades få ett jobb som biljett försäljerska på staden biograf. Pappa sökte även jobb som fyrvaktare. Om de jobbet var så givande visste inte pappa. Men till den tjänsten tillhörde en tjänstebostad och de var något som lockade mamma och pappa. Men de blev tyvärr inget med det. Så dom fick bo kvar i den lilla lägenheten som var inhyst hos mina mor föräldrar. Litet trångt och primitivt. Men så kom det sig att biografen där mamma jobbade sökte en biografmaskinist. De passade ju pappa perfekt. De jobbet kunde han ju. Så pappa gick till biografägaren och frågade om tjänsten. Har du mäster examen ? Nej de hade inte pappa. Om du tar mäster provet så har du tjänsten. Så pappa begav sig iväg. Tror de var till staden Emden för att avlägga provet. Och provet klarade han galant. Glad och med mästerbrevet i hand begav han sig åter hemåt. På tåget hem träffade han en gammal vän och berättade att han blivit lovad jobb om han klarade mästerprovet. Kamraten tittade undrande på pappa. Konstigt sa han. Men den tjänsten är ju redan tillsatt. Så han har lurat mig sa pappa. Ja... tydligen. Mycket besviken kom så pappa hem igen. Pappa ville stämma biografägaren. Men mamma sa att de kommer du ingen vart med. Du har inga bevis. Bara ett muntligt löfte och där står ord mot ord. Mamma blev så arg att hon ville sluta med biljett försäljningen. Men pappa menar att dom trots allt inte kunde avstå från den inkomsten. Så de var bara att svälja förtreten och försöka gå vidare. De blev en fortsatt kamp om tillvaron, och med tiden kom även min syster till världen. Mamma frågade pappa om dom någonsin kommer att få det bättre. Min morfar hade en rörläggar firma och ibland fick pappa hjälpa till i firman. Men något riktigt jobb var det inte. Men så en dag dök det upp en annons i tidningen att dom sökte arbetskraft i Sverige. Arbetsgivaren skulle stå för resan till Sverige och även bostad var ordnad. Mamma och pappa stirrade på annonsen. Vad säger du sa pappa. Ja, de kan i alla fall inte bli sämre än vad vi har nu.

Till slut fatta mamma och pappa de mycket svåra beslutet att lämna sina kära och när och bege sig till ett nytt och främmande land 100 mil bort.

Så strax före jul 1950 så reste pappa iväg. Först ensam, för att se vad det ny landet hade att erbjuda. Som sagt, de var inget lätt beslut. Men de var drömmen om ett bättre liv som lockade. Även om de hade sitt pris. Men pappa blev lovad ett fast jobb som mekaniker på Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolag eller allmänt bara ASEA i Ludvika. Denna gången var det ingen bluff. Arbetsgivaren undrade var pappa hade resten av familjen. Dom är kvar i Tyskland. Varför då? Se till att de kommer hit så fort som möjligt. Lägenheten har vi ordnat. Och de dröjde inte länge innan den lilla familjen åter var samlad. Och där stod så min mor och betraktade den lilla lägenheten med tårade ögon. Ganska enkelt inredd var den. Antagligen med bidrag från arbetsgivaren. En radio hade pappa också ordnat med. Köpt på avbetalning om jag inte minns fel. Man ville ju ha lite info och nyheter från hemlandet. De här var ju långt innan Internet och satellit TV-s tid. En del tyska veckotidningar fanns väl också att få tag på.

Så började pappas vardag sex dagar i veckan. Man jobbade även lördagar på den tiden. Halva lördagen var det. Gick även i skolan halva lördagen på 60-talet också. Men de är en helt annan historia. Mamma var hemmafru som det så vacker hette på den tiden. Mannen skulle försörja familjen, och hustrun skulle vara hemma och passa hemmet och barnen. Jag säger ska. Ja... de var väl nästen en oskriven lag. Könsrollerna var djupt förankrade, och de var ingen som ifrågasatte dom. Tur att dom sakerna har förändrats. Men så var de på den tiden. Mamma och pappa kom nog ganska snabbt tillrätta i sin nya tillvaro. Dom fick snabbt ny vänner. De visade sig att dom inte var dom enda som hade kommit från Tyskland för att söka lyckan i Sverige. De var fortfarande efterkrigs tid. Sverige hade klarat sig bra från kriget. Inga bomber hade förstört den svenska industrin. Resten av världen behövde dom svenska varorna för att återuppbygga de krigshärjade Europa. Så svensk industri gick på högvarv. Men de var brist på kvalificerad arbetskraft.

Åren gick och efter tre år, sommaren 1953, hade mamma och pappa sparat ihop så pass att dom hade råd att resa på semester till hemlandet för första gången. Industri semestern hade etablerat sig i landet, och pappa hade ”hela” tre veckor semester. Så nu skulle de äntligen bli av. Man skulle få se sina kära igen. Kontakten hade bara förts via blev. Telefon hade inte mamma och pappa. De fick vi inte fören på mitten av 60-talet. Dessutom var det väldigt dyrt att ringa till Tyskland på den tiden.

Men nu bar de som sagt iväg. Först med tåg till Stockholm, och sedan vidare till Trelleborg och sedan med båten ”Drottning Viktoria” till Travemünde. En nio timmar lång båtresa i stekande sommarvärme.

Från Travemünde gick sedan resan vidare till den lilla orten Norddeich vid Nordsjökusten, och sedan med båten över till ön Norderney. Nu fick mamma se sitt gamla barndomshem igen. Återse sina föräldrar. Ett kärt återseende. Dom stannade på ön ett tag och njöt förhoppningsvis av ett skön sommarväder. Ön var var trots allt en bad och kurort. Men resan gick vidare. Först till staden Oldenburg där dom hälsade på mammas syster Erna. En av mammas sju syskon. Efter Oldenburg gick resan vidare till Wilhelmshafen, pappas hemstad, där pappa fick återse sina föräldrar.

Dom tre semesterveckorna gick fort och de var så dags att åter ta sig till Sverige. Samma långa väg tillbaka. Tillbaka till vardagen.

       Fortsättning följer !